Skarhults historia
Vid stranden av Bråån, på den plats där Skarhults slott ligger idag, låg under äldre medeltid byn Skarhult. Byns sanka mader gav gott bete åt boskapen och djurhållning var huvudnäring. Först långt senare skulle ett slott komma att resas på platsen – ett slott som står kvar idag.
På en stentavla över borgporten i öster går det att läsa:
"Anno D:ni MDLXII lod Sten Skarolt som kallis Rosenspar bygge thette hus,
Gud unde hannom med hostru oc born saa d bygge oc bo, attij til samen maa hafue then evig roo"
Inskriften anger att Steen Rosensparre lät uppföra ”thette hus”, alltså slottets östra länga, år 1562.
Stentavla över borgporten i öster.
Ätten Rosensparre
Men den äldste med visshet kände av den ätt som tog namnet Skarholt är Johannes Nielsen, landsdomare i Skåne. Han skrev sig till Skarhult på 1350-talet. Kanske bodde han i den byggnad vars murrester syns i det nuvarande slottets källare. Att släktens ställning var betydande framgår av att ämbetet bekläddes även av flera av hans efterkommande. Släkten kallade sig även Rosensparre efter sitt sköldemärke – tre röda rosor på silversparre mot blå botten. Ätten skulle härska över Skarhult i flera sekler.
År 1565 stupade Steen Rosensparre i slaget mellan svenskar och danskar på Axtorna hed. Hans änka, den kraftfulla och intelligenta Mette Rosenkrantz till Vallö, gifte om sig ett par år senare med Peder Oxe till Gisselfeldt. Peder Oxe ägde en mängd stora egendomar samt Ravnsborg län. Som rikshovmästare styrde han länge över Danmarks finanser. Bland annat gjorde han Öresundstullen till en viktig inkomstkälla för Danmark. Vid Peder Oxes död 1575 ärvde frun Mette Rosenkrantz makens stora förmögenhet. Tillsammans med hennes egen blev hon därmed Danmarks rikaste kvinna.
Länge har hävdats att när Mette Rosenkrantz dog på Skarhult 1588 begravdes hon i Skarhults kyrka, vars valv hon låtit pryda med målningar föreställande scener ur Jesu liv. Sant är att hon är avbildad med sin make på en präktig gravsten där.
Mette Rosenkrantz och Peder Oxe försjunkna i bön.
Men arkitekten Brunius uppger att man vid en gravundersökning påträffade endast en kista – Sten Rosensparres. I själva verket vilar Mette Rosenkrantz tillsammans med sin andre man Peder Oxe i Köpenhamns Vor Frue Kirke.
Sonen och sedermera riksrådet Oluf Steensen Rosensparre ärvde Skarhult och härskade i 36 år. Sannolikt är det han som genom att låta uppföra den västra längan utökar slottet hans mor och far hade påbörjat på 1560-talet. Med hans död 1624 slocknade ätten Rosensparre på svärdsidan.
Av Oluf Steensen Rosensparres döttrar gifte sig Birgitte, drottningens kammarjungfru, med den rike Corfitz Eriksen Ruud till Sandholt av gammal själländsk adelssläkt. De löste ut hennes syster Elisabeth och blev ensamma ägare till Skarhult. På Frederiksborgs slott i Danmark finns idag en intressant tavla från 1630-talet av Remmert Piettersz, kallad ”Dansen med Rud’erne.”
Dansen med Rud’erne från cirka 1630. Troligen målad av Remmert Piettersz
På tavlan ser man den åldrande Corfitz Ruud och hans hustru Birgitte Rosensparre. De betraktar sina tre döttrars dans med kavaljerer till musik av fyra trumpetare. Det dansande paret till vänster föreställer Birgittes och Corfitz’ äldsta dotter Mette Crofitzdatter med sin äkta man Niels Trolle till Trolleholm. Mette skulle komma att ärva Skarhult. När deras son Corfitz Trolle 1649 uppnått myndig ålder ärvde han i sin tur Skarhult från sin mor. Corfitz Trolle blev den siste av Skarhults dansk-skånska ägare.
Beata von Königsmarck
Efter Skånes övergång till Sverige lyckades den svenska adeln försäkra sig om landskapets bästa gods.
Enligt tidigare skriven historia skulle greve Pontus Fredrik De la Gardie vara den som köpte Skarhult av Corfitz Trolle. Pontus Fredrik De la Gardie var son till Ebba Brahe och bror till Magnus Gabriel De la Gardie. Hans karriär som riksråd, krigsråd och president i Dorpats hovrätt förde honom snart bort från Skåne och han torde sällan haft tillfälle att besöka Skarhult.
Ny forskning visar att det inte var Pontus Fredrik De la Gardie, utan i själva verket var hans hustru, Beata Elisabeth von Königsmarck, som köpte Skarhult 1663 för egna pengar. Då hon som gift kvinna var omyndig i juridisk bemärkelse framkommer hon i ägarlängden inte som ägare till Skarhult förrän maken dör 1692.
Beata Elisabeth von Königsmarck. Olja på duk av Hendrick Munnichhoven, 1654.
Beata von Königsmarck var dotter till fältmarskalk Hans Christoffer von Königsmarck. Hon iståndsatte ladugården efter branden 1676 och kom att besitta Skarhult i 62 år. Hon överlevde inte bara sin enda gifta dotter, generallöjtnanten Erik Gustaf Stenbocks till Torpa maka, utan även dennas dotter Fredrika Wilhelmina Stenbock och hennes man, Nils Brahe till Skokloster. Vid änkegrevinnan von Königsmarcks död 1723, var hennes arvtagare en knappt tvårig dotterdotterson, Erik Brahe.
Brahe och Piper
Erik Brahe fick omsider sin militära utbildning vid Norra Skånska Kavalleriregementet där han avancerade till major. Under denna tid vistades han tillfälligt på Skarhult. Den mesta tiden tillbringade han på sina många uppsvenska gods. Han blev 1752 överste för livregementet till häst och tjänstgjorde som lantmarskalk vid 1751-52 års riksdag, då han vann anseende som duglig och oväldig. Erik Brahe var en av Adolf Fredriks förtrogna, tillhörde hovpartiet och invecklades i dess planer på statskupp. Kuppen röjdes dock i förtid. Trots att Erik Brahes delaktighet inte kunde bevisas dömdes han till döden och halshöggs på Riddarholmstorget 1756. Samma år dog fyra av hans barn. Hans son, som skulle bli formell arvtagare till Skarhult, föddes ett par månader efter faderns avrättning.
Erik Brahe, en av Adolf Fredriks förtrogna.
Stina Piper, barnbarn till den mäktiga Christina Piper – en av Sveriges genom tiderna största entreprenörer.
Under lång tid framåt sköttes godset av inspektorn och kornetten Olof Wallstedt. Ny forskning visar att Erik Brahes hustru Stina Piper fick Skarhult i morgongåva år 1754 och att hon drev godset fram tills hon gifte om sig med Ulrik Scheffer 1773.
Deras son, greve Magnus Fredrik Brahe, blev en av Gustav III:s gunstlingar. Han bar vid riksdagen 1778 kronprins Gustav IV Adolf till dopet och blev den förste innehavaren av värdigheten ”en av rikets herrar”. Senare kom han i opposition till Gustav III men försonades till slut med kungen vid hans dödsbädd. Vid sidan av förvaltningen av sina stora gods Skarhult, Rydboholm, Skokloster och Salsta var Magnus Brahe lantmarskalk och kansler för Uppsala universitet. Han var högt aktad för redbarhet och anspråkslöshet och blev förtrogen med Karl XIV Johan. Skarhult kom han sällan att besöka. Inget av hans elva barn föddes där.
Familjen von Schwerin
Magnus Brahes son, som också hette Magnus, blev Karl XIV Johans närmaste vän och rådgivare. Han fick stort inflytande – man talade om ”Braheväldet”. När Magnus Brahe den äldre dog 1826 sålde arvingarna godset till kungen. Dock var slottet, som länge stått tomt, i dåligt skick.
Efter kungens död 1844 såldes Skarhult till ryttmästaren friherre Carl Johan Gustav Adolf Julius von Schwerin, kallad Jules. Ätten Schwerin kom till Sverige på 1600-talet efter att ha funnits i Pommern sedan 1100-talet. Jules lät fortsätta restaureringsarbetet efter Brunius’ förslag. Efter decenniers törnrosasömn blev slottet nu åter bebott och en engelsk parkanläggning anlades. Jules von Schwerin gifte sig 1849 med Ingeborg Rosencrantz. Tillsammans fick de fem barn. Tre av syskonen förblev ogifta och levde på Skarhult livet ut. Elysabeth förälskade sig i sin kusin Viktor Carlsson och rymde. Storebror Werner hann ifatt det förrymda paret i Köpenhamn och lät hemföra Elysabeth till Skarhult. Familjen bodde på Skarhult utom under kalla vintermånader, då man hade skolhushåll i Lund.
Karl XIV Johan, furste av Ponte Corvo och ägare till Skarhult.
Ingeborg och Jules von Schwerins barn. Från vänster till höger: Bogislaus, Hans Hugold, Elysabeth och Werner Gottlob. Yngsta dottern Richardis föddes först 1867. Fotot är taget cirka 1860.
Hans son Werner von Schwerin, som tillträdde 1880, fortsatte upprustningen av slott och park. Det berättas att han i ett försök att bättra jaktlyckan också lät importera och sätt ut vildkaniner. Vildkaninerna förökade sig emellertid snabbare än beräknat och det hela gick över styr. Inom kort plågades nejden av kaniner i sådana översvallande mängder att förargade grannar ansåg att det på baronens gravsten borde stå: ”Tacksamma kaniner reste vården”.
År 1922 blev brorsonen, friherre Hans Hugold Julius von Schwerin, ägare. Under denna tid moderniserades Skarhult både i jordbruket och i de sociala förhållandena. Hans Hugold von Schwerin är känd som författare till flera böcker om Skånes slott och deras historia.
Hans Hugolds hustru, Margaretha von Schwerin, född Uddenberg, startade år 1944 Skarhults hushållskola.
Skarhults hushållsskola
På Skarhults hushållsskola fick hundratals flickor lära sig sköta och driva större hushåll. I 1944 års informationsbroschyr står:
"Det råder inget tvivel om att vår tids flickor ofta saknar den insikt och erfarenhet om de i ett hem förekommande göromålen, vilka erfordras för att bekräfta allvaret i deras viktiga uppgift såsom husmödrar."
Till Skarhults hushållsskola sökte sig många flickor för att lära sig bli ideala husmödrar.
Hushållsskolans elever erbjöds en åttamånaders kurs uppdelad på två terminer alternativt en sexveckors sommarkurs med start efter midsommar. På schemat stod matlagning, bakning, tvätt, hemvård, barnavård, klädsömnad, värdinneskap och hemsjukvård. Hushållsskolan drevs fram till Hans Hugolds bortgång 1957.
Margareta och Hans Hugold von Schwerins son Werner övertog godset år 1957. Han gifte sig med danska hovdamen Lykke Horneman år 1968. Paret har fyra barn: Martina, Carl Johan, Sofia och Beatrice. När Werner övertog driften hade Skarhult varit utarrenderat i decennier. Werner var ordförande i Frosta härads hembygdsförening, engagerad i Rotary, Frimurarna och Pimpinellaorden. Han satt också i Eslövs kommunfullmäktige för Moderaterna under 1970- och 80-talen.
Lykke och Werner von Schwerin år 1968, året de gifte sig.
Alexandra och Carl Johan von Schwerin.
Skarhult idag
År 1988 ärvde sonen Carl Johan von Schwerin Skarhult.
Carl Johan insåg tidigt att gården behövde utöka sina inkomstkällor och bli mindre oljeberoende. Den traditionella jordbruksverksamheten kompletterades därför med två vindkraftverk 1999. Två till restes 2001 och ytterligare fyra restes 2009.
Efter att halmpannan installerats försörjer den numera gård och bostadshus med lokal och grön energi från fälten.
Idag driver Carl Johan von Schwerin Skarhult med sin hustru Alexandra. Tillsammans har de tre barn.
Paret arbetar för att utveckla liv och aktivitet på gården. Fastighetsbeståndet har renoverats och varje år hittar nya hyresgäster till Skarhult. 2014 valde de att öppna upp Skarhult för allmänheten i och med utställningen Den dolda kvinnomakten – 500 år på Skarhults slott.
Arkitekturen på Skarhult
Skarhult är ett av Sveriges bäst bevarade renässansslott. Byggt under ledning av slottsfrun Mette Rosenkrantz på 1560-talet. Senare även upprustat av arkitekt Carl Georg Brunius omkring 1850.
Från medeltid till renässans
Den äldsta delen av slottet är sydlängan, närmast parken och ån. Här har tidigare legat ett tvåvåningshus. Åt borggårdssidan är delar av det äldre husets mur synliga. De avtecknar sig med mörkare tegel i munkförband mot senare påbyggnads ljusare tegel i renässansförband. Det äldre huset uppfördes sannolikt på tidigt 1500-tal och var förmodligen av den då vanliga långsmala form som Glimmingehus har. Rester av ännu äldre byggnader bevaras under sydlängan. Källarmurarna mot väster är över två meter tjocka, nästan dubbelt så grova som i den östra delen. De antyder att här tidigare – kanske redan på 1300-talet – funnits ett nästan kvadratiskt kastalaktigt hus vars övre del rivits när södra längan uppfördes.
Slottets näst äldsta del är östlängan. Ovanför dess yttre portöppning anger en stentavla att Steen Rosensparre lät uppföra ”thette hus” år 1562. Över inskriften syns en relief av nådastolen, en framställning av treenigheten, flankerad av Rosensparres och Rosenkrantz’ vapen. Östlängan utmärker sig med rik dekorativ utsmyckning. Intakta yttre renässansdekorationer är ovanliga på Skåneborgar. August Hahr, som i boken ”Skånska borgar” utrett Skarhults byggnadshistoria, förmodar att även östlängan ursprungligen haft traditionellt trappformade gavlar. Skarhultsgavlarnas nuvarande nederländska stil med voluter och gesimser i sandsten fick spridning i Danmark först kring 1580.
Skarhults slott från norr i februari 2013. Östlängan är till vänster i bild, sydlängan i mitten och västlängan är till höger.
År 1581-86 lät Rosensparres änka Mette Rosenkrantz uppföra en mäktig borg på sin fädernegård Vallö. Vallös stenhuggare är oidentifierad, men brukar kallas Eiler Grubbes bildhuggare. Känt är att han utförde den första större renässansskulpturen i Skåne – 1577 års lekmannaaltare i Lunds domkyrka. Den manieristiska sandstensspiselkransen på Skarhult anses vara utförd av samme namnlöse konstnär. Renässansdekorationerna på Skarhult verkar därför ha beställts först runt 1580 av Mette Rosenkrantz. Eventuellt har även det sex våningar höga rundtornet tillkommit först då och dess inre samtidigt smyckats med spisen, som nu är flyttad till stora hallen i sydlängan.
Lejonmaskaron i sandsten på en av östfasadens toureller.
Konsthistoriskt är fasadutsmyckningarna bitvis gåtfulla. Sydlängans massiva dekorationstourneller saknar direkt stilsammanhang med dåtidens nederländska byggnadskonst. Snarare vittnar de om smak för en äldre tid.
Slottets nyaste del är västlängan. Den uppfördes på sent 1500-tal, troligen av Steen Rosensparres son, Oluf Steensen Rosensparre. Trots att västlängan överflyglar sydlängan, är sydlängans gamla gavel bevarad. Idag kan gaveln med blindnischer av senmedeltida typ tydligt ses som ett av västflygelns södra sovrums innervägg. Sedan västlängan tillbyggdes har slottets former varit sig rätt lika. Avsikten var att en norrlänga så småningom skulle omsluta borggården, som dock förblivit öppen.
I krigstider
År 1676, under Karl XI:s skånska krig, stacks ladugården i brand. Nedre delen av dess porttorn med välvd genomkörsel förblev intakt. Burman-Fischers prospektverk från 1680-talet ger en översikt av anläggningen. Till vänster på planschen syns den fortfarande taklösa ladugården och på sydlängan sticker en spira, idag borta, upp.
Skarhult ca 1680. Från Buhrman-Fischers prospektverk. Ladugården saknar tak efter krigshärjningen.
Burman-Fischers plansch var främst avsedd att visa byggnadernas utseende och försöker inte dokumentera naturen. Men gården omgavs vid denna tid av ”sköna eke- och bokskogar” samt stora naturliga ängar, där man årligen skördade 800 lass hö. Till bilden får man tänka sig byn strax öster om ladugården.
Lorents Gillberg skriver 1765 att gården var ”omgiven av en massiv ringmur, 5 alnar hög, försedd med styckegluggar; har och haft en bred grav där utan före, vilken är igenlagder”. En teckning av Ulrik Thersner visar att muren är kvar 1817. Till skillnad från Burman-Fischer använder Thersner byggnaden snarast som förevändning för att avbilda naturen, och slottet försvinner nästan i grönskan.
På 1820-talet förstorades fönstren på östfasaden, vilket bröt sönder listverken.
Skarhults östfasad. Notera hur Brunius’ fönster sitter inuti större äldre fönsterhåltagningar.
Carl Georg Brunius
På 1840-talet hade borgen stått obebodd i nära 100 år och var i behov av en upprustning. Kung Karl XIV Johan lät därför 1843 påbörja en restaurering av borgens yttre.
Uppdraget leddes av professor C.G. Brunius. I samband med arbetet återställdes östfasadens fönster till sin äldre storlek.
Trädgården som syns idag anlades vid denna tid.
Brunius orealiserade ombyggnadsförslag.
Sakta flyter Bråån. Vy av Skarhults engelska park i hösttid.
I boken Skånska herregårdar från 1854 beskrev Gustaf Ljunggren byn så här:
"De halmtäckta lerkojorna, beskuggade av lummiga almar,
tränga sig ängsligt hopskockade upp mot borgen,
liksom sökande skydd mot en väntad fiende."
Borgen byggdes ursprungligen för att kunna stå emot försvar mot fiender – en försiktighetsåtgärd som kom väl till pass under dansk-svenska krigen. Ännu idag syns i murarna under takfoten i södra och västra längan spår av gluggar från den forna skyttegången, och i stora tornet spanar styckeportar för kanoner misstänksamt ut över den mittskånska nejden. Försvaret kompletterades med vallgravar runt en nu riven bestyckad mur, som gick fram till den stenbyggda ladugården, som med porttorn beredde skydd mot öster.
Flygbild över Skarhult, troligen från sommaren 1940. Häckarna åt norr var så höga att de bildade lövsalar.
